ISSA & EM

På nåt sätt kändes det som att den dagen aldrig skulle komma, det har varit ett utdraget avsked och jag har gråtit varje dag sedan jag fick veta. Jag är så jävla tacksam för allt han gjort och för att jag fick träffa honom. Jag försöker gång på gång att påminna mig om det han säger, att han inte dör, han kommer bara att vara lite längre bort.
Jag hoppas iaf att det går bra för honom och att han en dag kommer tillbaks, köper hus, gör mig med barn, och så lever vi lyckliga i alla våra dagar. Det låter väl bra?