Kärleksbrev till Tobbe
Jag måste varna känsliga läsare; det här är i princip ett kärleksbrev.
Oasis andra skiva, "(What's the Story) Morning Glory?" släpptes 1995 och sen dess har jag varit fast, (med ett uppehåll när de släppte skitalbum). Men nu har de repat sig och på onsdag ska jag uppfylla en dröm jag haft i snart 14 år, att se dem live. En sak att stryka från listan på saker att göra innan jag dör.
Den totala lyckan över att få se dem har dock rubbats en aning, för det har tillkommit en annan total lycka, och det är att jag på torsdag ska få träffa Tobbe.
Ingen av mina tidigare pojkvänner har varit direkt närvarande, det har alltid varit väldigt mycket tid ifrån varandra och hela tiden har jag trott att det har varit den största anleningen till att jag valde att lämna dem. Jag har insett att jag haft fel. Distans och långa tider ifrån varandra är inget skäl till att lämna någon, för det finns inte en chans i helvete att jag lämnar Tobbe för att han är så långt borta så länge, inte en chans! Det är otroligt jobbigt många gånger men det gäller att försöka fokusera på det viktiga, på det "lilla". Det som många andra ser som en självklarhet, en vardag tillsammans, är något som jag längtar efter och drömmer om varje dag. Att få tvätta hans skitiga kalsonger, se honom ge mig en underlig blick när jag försökt laga mat, bråka på honom när han inte dammsugit...krypa ner i sängen brevid honom, sitta i soffan och se nån sport (!) med honom, höra hans skratt varje dag...
Jag har så underbart roligt med honom och jag önskar att alla nån gång får känna samma känsla som jag har när jag är med honom, samma känsla som jag har när vi är ifrån varandra. Han tar fram det bästa i mig. I somras kände jag inte igen mig själv, jag höll på att bli den jag var för länge sen, den jag har saknat, och jag har bara honom att tacka för det. Jag behöver aldrig ursäkta mig för den jag är, för jag vet att han älskar mig just för att jag är som jag är. Jag känner många gånger att jag måste hålla tillbaka, inte riktigt visa mitt rätta jag, men tillsammans med honom så har jag aldrig känt så, det är så jävla skönt! Jag får alltför ofta höra att jag är konstig, eller att folk driver med nåt jag säger eller gör, men det kommer aldrig nåt sånt ord från honom, för han är precis lika konstig ;)
Det känns underbart att ha träffat någon som är så lik mig och förstår mig som han gör. Nån som kan ta mig för den jag är och står ut med mig när jag har mina sämre perioder.
Ikväll ska jag bara mysa...lyssna på mysig musik, och känna hur otroligt lycklig jag faktiskt är, fast han är så långt borta
/Issa
Oasis andra skiva, "(What's the Story) Morning Glory?" släpptes 1995 och sen dess har jag varit fast, (med ett uppehåll när de släppte skitalbum). Men nu har de repat sig och på onsdag ska jag uppfylla en dröm jag haft i snart 14 år, att se dem live. En sak att stryka från listan på saker att göra innan jag dör.
Den totala lyckan över att få se dem har dock rubbats en aning, för det har tillkommit en annan total lycka, och det är att jag på torsdag ska få träffa Tobbe.
Ingen av mina tidigare pojkvänner har varit direkt närvarande, det har alltid varit väldigt mycket tid ifrån varandra och hela tiden har jag trott att det har varit den största anleningen till att jag valde att lämna dem. Jag har insett att jag haft fel. Distans och långa tider ifrån varandra är inget skäl till att lämna någon, för det finns inte en chans i helvete att jag lämnar Tobbe för att han är så långt borta så länge, inte en chans! Det är otroligt jobbigt många gånger men det gäller att försöka fokusera på det viktiga, på det "lilla". Det som många andra ser som en självklarhet, en vardag tillsammans, är något som jag längtar efter och drömmer om varje dag. Att få tvätta hans skitiga kalsonger, se honom ge mig en underlig blick när jag försökt laga mat, bråka på honom när han inte dammsugit...krypa ner i sängen brevid honom, sitta i soffan och se nån sport (!) med honom, höra hans skratt varje dag...
Jag har så underbart roligt med honom och jag önskar att alla nån gång får känna samma känsla som jag har när jag är med honom, samma känsla som jag har när vi är ifrån varandra. Han tar fram det bästa i mig. I somras kände jag inte igen mig själv, jag höll på att bli den jag var för länge sen, den jag har saknat, och jag har bara honom att tacka för det. Jag behöver aldrig ursäkta mig för den jag är, för jag vet att han älskar mig just för att jag är som jag är. Jag känner många gånger att jag måste hålla tillbaka, inte riktigt visa mitt rätta jag, men tillsammans med honom så har jag aldrig känt så, det är så jävla skönt! Jag får alltför ofta höra att jag är konstig, eller att folk driver med nåt jag säger eller gör, men det kommer aldrig nåt sånt ord från honom, för han är precis lika konstig ;)
Det känns underbart att ha träffat någon som är så lik mig och förstår mig som han gör. Nån som kan ta mig för den jag är och står ut med mig när jag har mina sämre perioder.
Ikväll ska jag bara mysa...lyssna på mysig musik, och känna hur otroligt lycklig jag faktiskt är, fast han är så långt borta
Jag älskar dig Tobbe, mer än du nånsin kan ana.
/Issa
Kommentarer
Trackback
