ISSA & EM

Jag försöker hålla mig sysselsatt så att jag inte har så mycket tid till att tänka. Men vad gör man när orken tar slut? När sängen är det enda alternativet men hjärnan fortfarande väntar på att få tänka tankarna på honom?
Fyra dagar känns som en evighet. Varför gick fyra dagar så snabbt för en vecka sen?
Jag måste fokusera på att det här bara är en del, en liten liten stund.
Jag önskar att han kunde ligga bredvid mig i sängen varje kväll och vänta tills jag somnat, jag sover aldrig så gott som när jag somnar med honom bredvid mig.

Mitt i allt det jobbiga så känns det ändå så enkelt på ett konstigt sätt. Visst värker det lite i hjärtat varje dag, visst känns det jobbigt att gå och lägga sig, alla tankar kommer ju då, visst känns det överjävligt jobbigt att inte få se eller röra vid honom, vissa dagar vet jag inte hur jag ska fixa det.
Men det är så enkelt. Jag vet vad jag vill, och då ger jag inte upp i första taget.
Jag släpper inte någon jag älskar.

/Issa